Kyrkans Tidnings redaktionsblogg

49 författare om kärlek, ondska och frälsning

2010-11-11T11:57:00.003+01:00

Möt några av höstens mest spännande författare i samtal om kärlek, ondska, Gud, frälsning och lycka.

Henning Mankell - vi bygger gömställen istället för hus, vi glömmer istället för att minnas
Werner Jeanrond - många av våra tankar kring frälsning är rena egotrippar
Ann Heberlein - svårast var att skriva om män och ondska
Lisbeth Pipping - den psykiska mobbingen är värst, jag tar hellre slagen
Morgan Alling - vi måste sluta bära vår historia som en ryggsäck på magen”

Lyssna också till Christer Sturmark, Pernilla Stalfelt, Johanna Thydell, Bengt Kristensson Uggla, Göran Hägg, Christina Jutterström, Clarence Crafoord, Anne Holt, och många andra höjdpunkter i webb-tv sändningarna från Se människan scenen under årets bokmässa.

Skrolla i listan till höger så hittar du alla programmen.

Webb-tv: Mediernas syn på sex och konsten att vara lycklig

2010-10-22T17:18:00.000+02:00

Hur formar medierna vår syn på sex och religion? Kan man vara lycklig i en orättvis värld? Vad innebär det att vara förälder till en vuxen handikappad dotter?
I tre samtal från årets bokmässa diskuterar filosofer, teologer och journalister lycka, religion och föräldraskap.

Filosofen Bengt Brülde, antropologen Thomas Hylland Eriksen och Annika Spalde, fredsaktivist och diakon, samtalar om lycka i Sverige och Afrika. Hur viktigt är det att vara lycklig? Och kan man vara lycklig i en ekonomiskt orättvis värld

Journalisten Elisabeth Sandlund berättar om relationen till dottern Ulle i ett samtal med Annika Broman på Sensus. Och frågan som kanske får sitt svar först i livet efter detta.

Ylva Bergman på RFSU diskuterar massmedias betydelse för vilken bild vi har av kyrka och sexualitet med medieforskaren Susanne Wigorts Yngvesson och professor Werner Jeanrond.

Välj från listan till höger för att lyssna på samtalen eller gå direkt till mediespelaren.

Webb-radio om Gustaf Wingren, den fotbollstokige arbetargrabben som blev en av 1900-talets mest kreativa teologer

2010-10-15T14:21:00.001+02:00

Lyssna till ett samtal från bokmässan om Gustaf Wingren, en av 1900-talets främsta och mest kreativa teologer. Hur kom det sig att denne fotbollstokige arbetargrabb från Valdemarsvik i stället kom att spela på den akademiska arenan? Varför denna hatkärlek till kyrkan? Och vad har han att säga oss idag? Poeten Gunnar D Hansson samtalar med professor Bengt Kristensson Uggla, och Wingrenkännaren Birgitta Westlin.

Lyssna också till psykologen Barbro Lennéer Axelsson när hon berättar om hur vi kan hjälpa den i vår närhet som drabbas av en svår förlust.

Välj från listan till höger för att lyssna på samtalen från Se Människan-scenen på Bok&Bibliotek, eller gå direkt till mediespelaren.

Webb-radio med Clarence Crafoord, Anne Holt och KG Hammar

2010-10-08T14:24:00.001+02:00

Lyssna till psykoanalytiker Clarence Crafoord när han berättar öppet och ärligt om sitt liv, om sveken och försöken till kärlek. Eller deckarförfattaren Anne Holt när hon samtalar med Anders Wejryd om moral och tolerans.
Idag lägger Kyrkans Tidnings lägger ut ytterligare seminarier från Se människan scenen på årets bokmässa. Hör också KG Hammar och Anders Ahlberg diskutera konsekvenserna av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Alla tre samtalen finns som webb-radio, titta i listan till höger här på sidan eller gå direkt till mediespelaren.

Skarp debatt - blanka vapen

2010-10-08T09:22:00.002+02:00

Valresultatet och Eva Brunnes predikan när riksdagen öppnades har väckt en intensiv debatt, inte minst i kommentarfälten till våra artiklar och inlägg.
Det ska vara bredd på debatten, min inställning är att det som inte bryter mot lagen - förtal och hets mot folkgrupp - ska kunna publiceras. Men det ska göras med öppet ansikte, alltså under eget namn. Den som attackerar andra bakom pseudonym och allmän nätadress får finna sig att bli borttagen.
Anders Ahlberg

Ondska, godhet och kärlek på webb-TV

2010-09-30T13:32:00.001+02:00

Bilden: Pernilla August och Susanna Alakoski i samtal med Marit Kaplan om filmen Svinalängorna.

Bokmässan i Göteborg över för i år. En gigantisk bikupa som surrat av samtal i fyra dagar. Nära 100 000 människor har vandrat mellan boktravarna, bläddrat i nyutgivna böcker och lyssnat till några av de tusentals seminarierna.

Svenska kyrkans egen scen, Se människan, slog nytt rekord med 10 600 besökare. Ofta var det mer än fullsatt när Ann Heberlein, Anders Wejryd, Pernilla August, Morgan Alling, Mpho Tutu, Werner Jeanrond och Merete Mazzarella samtalade på scenen. Om allt ifrån ondska och kärlek till åldrande och frälsning.

Ett urval av de bästa seminarierna finns nu på Kyrkans Tidnings webb-TV. Titta i listan till höger här på sidan eller gå direkt till mediespelaren

De flesta seminarierna är 20 minuter, med undantag för ”Hur mycket religion måste man tåla i det offentliga rummet?” med bland andra Christer Sturmark och Katherine Cash som är 45 minuter.

Dag Tuvelius

Skratterapi med Morgan Alling och McCall Smith

2010-09-25T13:39:00.007+02:00

Jag hinner bara skaka hand med Morgan Alling fem minuter innan vi ska upp på Se Människan-scenen och prata om hans självbiografiska bok "Kriget är slut" (Forum). Konstigt: att kasta sig huvudstupa in i ett samtal om alkoholiserade föräldrar, misshandlande fosterföräldrar och kampen för ett värdigt liv med någon man aldrig ens pratat väder och vind med. Men det funkar det med. Tempot är så högt på bokmässan att det helt enkelt måste funka.

Och Morgan Alling är ju rolig. Tänk vad det hjälper! Det har hjälpt honom att klara sig i skolan (klassens clown) och i karriären. Nu hjälper det honom att få människor att lyssna och bli berörda på bokmässan. När vi pratar om vuxna som inte ser hur dåligt en del barn har det hemma, frågar jag Morgan Alling hur man ska undvika att bli en lättlurad vuxen.

- Se människan! svarar han med allvarsmättad stämma.

Och publiken gapskrattar.

En annan rolig herre är Alexander McCall Smith, mannen som författat de miljonsäljande böckerna om Damernas detektivbyrå. Efter samtalet med Morgan Alling hör jag McCall Smith intervjuas av Ingalill Mosander på en av de stora scenerna. I maj åkte jag till Edinburgh och intervjuade honom för Amos magasin (han är omslagspojke på senaste numret). Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket under en intervju nån gång. Han skrattar själv också, gärna och ofta. Hans skratt gör att prestige och anspråksfullhet - som lätt blir en frestelse för framgångsrika människor - aldrig riktigt får fäste.

Så även i dag. Alexander McCall Smith säger till exempel att han aldrig skriver om mord. Alldeles för många detektivhistorier handlar om mord, tycker han. Om man ska gå efter brottsstatistiken så borde kriminalromaner i regel handla om sånt som felparkeringar och biblioteksböcker som inte lämnats tillbaka i tid.

- Jag undrar om inte någon här i publiken kan känna sig manad att skriva den första kriminalromanen om felparkeringar? Där finns en outnyttjad nisch.

Skratt är bra för både inlärningen och för hälsan, har jag läst. Personligen tycker jag att det viktigaste är att skratt är bra för humöret.

Brita Häll

Webb-tv: Tutu, Hammar och McCall Smith om godhet

2010-09-25T12:15:00.002+02:00

Direktlänk till videospelaren

Mobilspelare (ej Iphone)

Webb-tv: Klagosång för Easterly

2010-09-24T18:56:00.003+02:00

Författaren Petina Gappah i samtal med KG Hammar

Direktlänk till videospelaren

Valresultatet kastar skuggor

2010-09-24T15:55:00.005+02:00

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har diskuterats flitigt här på Bokmässan. Seminarier om religion och politik, islam och barndomsskildringar har landat i bekymrade miner och pannor i djupa veck.
På fredagen ägnades ett extrainsatt seminarium åt frågan. Gellert Tamas, som skrivit om sambandet mellan Lasermannen och Ny demokrati, Dilsa Demirbag Sten, stridbar debattör om motstättningen mellan islamism och demokratiska värden, och den holländske författaren Ian Buruma som bland annat skrivit boken Att tämja gudarna.
Frågan gällde hur inträdet av främlingsfientliga partier i många europeiska länder parlament har påverkat dessa länder och Europa som helhet.

Det blev en diskussion om tro och tillit. På politiken, på framtiden.
Ian Buruma beskev Holland som ett land styrt, liksom Sverige, av en socialliberal, men paternalistisk elit som levererade en fungerande välfärdsstat. På 60-talet kom gästarbetarna, som valde att stanna kvar efter några års vistelse i landet. De tog dit sina familjer och växte som grupp. Den politiska eliten brydde sig väldigt lite om de spänningar som uppstod och en del - tillräckligt många för att skapa populistiska partier - tappade tron på de styrande. Och då inte främst kring frågan om invandrare, utan om välfärden och ekonomin. Framtidstro förbyttes i rädsla för att förlora sin trygghet och sitt välstånd genom globaliseringen. Invandrarna och invandringen blev symbolen för den processen.

-Det handlar om tro och tillit, slog Dilsa Demirbag Sten fast. När hon kom hit som flykting 1973 präglades Sverige av en stor framtidstro och en tillit till att problem hade sin lösning. Detta har förbytts till en bristande förtroende - både för det politiska systemet och för varandra.
-Varje gång vi får en ekonomisk kris, så dyker dessa opinioner och partier upp. 1991 var det Ny demokrati, nu är det Sverigedemokraterna.

Ian Buruma framhöll att det nya läget sammanfaller med den europeiska socialdemokratins kris.
-Sedan 1989 har den traditionen haft det allt svårare. Den traditionella arbetarklassen blir mindre, och den som finns kvar uppfattar socialdemokraterna som ett elitparti.

Moderatorn Björn Linell lufte fram att Sverigedemokraterna ständigt återberättar sagan om Sverige som sagan om Folkhemmet. Det blir kär nostalgi.
-Vilken berättelse ska vi möta dem med?
Debatten gick vidare utan svar.

Men något får man ju betänka att 95 procent av väljarna faktiskt ville höra en annan och mera framtidsiriktad och mindre intolerant berättelse än dem som röstade på SD. Gott så.
-Visst kan vi tolerera intoleransen, det har vi gjort förr. Men våld måste vi bekämpa, sa Ian Buruma.
Och ute på mässan sjuder det av intresse för allt sådant som ligger lite bortom näsans räckvidd.

Svante Fregert

Sociala medierna - lättare förstå än göra rätt

2010-09-24T15:34:00.001+02:00

Sociala medier skulle vara nyckeln till årets val. Tänkte mer än några partistrateger. Socialdemokraterna – eller rätare sagt de rödgröna – engagerade Martin Gelin, som följt och skrivit initierat om Barack Obamas väg till presidentposten.
Om sociala medierna var av avgörande betydelse i socialdemokratins kraftsamling så lär de slänga allt vad datorer är genom fönstern och återgå till valmöten efter katastrofresultatet.
Men nu var det inte så. I ett samtal på mässan med Brit Stakston, med boken Politik 2.0, och Martin Ahlquist, chefredaktör för Fokus, berättade Martin Gelin hur han fick kämpa för att någon inom partiorganisationen skulle ge de sociala medierna rejäl uppmärksamhet: Misskött Facebook och Twitter är kontraproduktivt.
Och han hade ett mycket intressant exempel på framgång: Med hjälp av Facebook skapade man en volontärrörelse – modell Obamas – som bland annat ledde till att valdeltagandet i Stockholmsförorten Tensta ökade med 7 procent.
Förra valet hanterade partierna de sociala medierna yrvaket. Brit Stakston konstaterade att efter valdagen så lät man det bara dö. Helt fel.
Den här gången är insikterna bättre. ”Politikerna har förstått, om än inte gjort allt rätt.”
Hur blir det framöver? Man kommer att vara försiktigare. Det var inte en slump att det inte gjordes några vurpor på nätet modell Unsgaards bajs i trappan de sista veckorna före valet.
Försiktigare – men också tråkigare, menar Brit Stakston.
Och i nästa valrörelse kommer den politiska sfären att vara mycket mer integrerad med vanligt folk på nätet. Mer i takt, tror Martin Gelin.

Medier, handskades ni rätt med Sverigedemokraterna?

2010-09-24T15:32:00.001+02:00

Sverigedemokraternas genombrott är ett friskt och upprört spår på mässan.
Är det mediernas fel att partiet nu sitter i riksdagen, frågade Fores och Vuxenskolan.
Nej, blev det givna svaret när fem mediechefer diskuterade främlingsfientligheten och mediernas ansvar.
Men det finns skäl till självrannsakan. Hur uppmärksammades partiet, på vilket sätt och i vilken omfattning, när fick de vara med och när stängdes de ute?
- Debatten om huruvida Sverigedemokraterna var martyrer kommer inte att ta slut. Vi medier har fastnat i den, sa Aftonbladets chefredaktör Jan Helin.
Lite senare slog han fast:
- Etablissemanget är emot Sverigedemokraterna – det är bra. Efter valet har vi dragit igång kampanjen ”Vi gillar olika”. Om vi uppfattas som etablissemanget, det skiter jag i.
Men kan ställningstagandena bli för tydliga? Anne Lagercrantz, nyhetschef på TV4, tog Expressens förstasida valdagen som exempel: bilden på en hopknycklad SD-valsedel i rännstenen och rubriken Nej tack! Var att ta i, för mycket moraliserande och pekpinnar.
Det ledde in i en diskussion om hur mottagliga Sverigedemokraternas väljare är för debatt och argument. Robert Olsson, ansvarig för samhällsprogram i SVT, undrade om dessa unga, arbetslösa män med låg utbildning är mottagliga för journalistik, men fick mothugg från flera andra: så enkelt kan inte SD-väljarna beskrivas.’
- De gillar inte invandrare – punkt slut, sa Jan Helin.
Det är det som förenar, inte samhällsklass och så vidare.
Anne Lagercrantz öppnade en annan diskussion, att det är ett problem hur vi skildrar Sverige.
- Vi är sämre på långsam, positiv utveckling.
På linjen är också Martin Ådahl, Fores.
- Varför tar ni medier inte upp alla de positiva exempel på invandring vi publicerar. Är det så enkelt att good news are no news?
Ett konkret förslag hade Jan Helin: De många opinionsundersökningarna är hett nyhetsstoff – de har antagligen gynnat SD. I Frankrike har man lag som förbjuder undersökningar en viss tid före valet. Det kunde vi ha här också.

Bilden av en ärkebiskop

2010-09-24T15:25:00.004+02:00

Kanske något tagen av stundens allvar presenterar Arne Ruth, tidigare kulturchef på DN och aktiv i Förbundet humanisterna KG Hammar som "Ärkebiskopen av Sverige" på ett seminarium.
Nja, tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan, påpekade Hammar försynt. Den andre gästen Ian Buruma skrattar förtjust. Ty han vet hur fel det kan bli. Igår hade han fått för sig att Hammar var katolik och skulle möta honom i något slags ornat. Hur fel tog han inte när han mötte en man i svarta jeans och mörk sportskjorta - utan krage. En akademiker som Buruma själv.
Det är något kring religion och kyrka som gör många nervösa. Och är det inte de gamla hierarkierna och titlarna så är det kanske när KG Hammar säger att religion är ett konstnärligt uttryck. Och frågar: finns det sanning i konsten?
Svårt att säga - men det verkar i alla fall vara lättare att tala om den föreställande konsten än den nonfigurativa. Och det blir ju kanske inte så heltäckande.
Svante Fregert

Göran Hägg ståuppar om Gud

2010-09-24T15:03:00.007+02:00

Det är ständigt fullspikat framför Se människans scen på Bokmässan i Göteborg. Här avhandlas sex och död, kärlek och andlighet, Gud och Björn Ranelid, mobbing och ateism.
Här bänkar sig folk, liksom när Göran Hägg håller seminarium på annat om sin bok Gud i Sverige.
-Kära församling. Här verkar det ju inte särskilt sekulariserat, utbrister han inför den fullsatta salen.
Göran Hägg vill med sin bok visa hur hela den svenska historiens politik och kultur helt av präglats av landets religionshistoria. Och den går vidare, betonar han.
-Religionen kommer inte att försvinna, vi klarar oss inte utan detta.

Men Svenska kyrkans framtid tror han inte på - "Svenska kyrkan försvinner hand i hand med socialdemokratin"- men Gud kommer att leva.
Göran Hägg lämnade kyrkan 1968:
-Jag trodde inte på vad de sa - och det gjorde inte de heller, säger han och drar ner skratt. Församlingen kanske inte tror på Gud, men de verkar dela en stark tro på att pastor Jansson finns bakom varenda prästkåpa i Sverige.

"Något" kommer i stället.
-Jag hoppas att det blir en mycket mänsklig Gud, säger han.
Gud och Människa, var det inte så?

Svante Fregert

Snart väller Kenyas litteratur fram

2010-09-24T12:59:00.007+02:00

En flodvåg av kenyansk litteratur kommer att välla fram efter fyra decenniers tystnad. Det trodde Shailja Patel, en av fyra författare från Kenya som talade om demokrati och självständighet i sitt hemland.

Bilden av kenyanen styr tron på hur landet kan utvecklas: de är del av den globala världens kamp för demokrati, ansåg exempelvis Shailja Patel. Hon berättade om koncentrationsläger som britterna drev i åtta år före Kenyas självständighet. Kenyanerna sågs gärna som ilitterata vildar.

- Men de fängslade kenyanerna kände till sina rättigheter och såg paralleller på andra håll i världen. Innan Kenya ens var en nation skrev kenyaner om självständighet, sa Shailja Patel.

Wambui Mwangi berättade om en pjäs av tjecken Vaclav Havel som har översatts till kiswahili och spelas i huvudstaden Harare.

- Det finns en global medvetenhet på scenen som talar till oss, sa hon. Författare är så farliga, eftersom de inte kan kontrolleras och talar om frihet som en del av oss, sa hon.

Trots de svårigheter som författare i Kenya fortfarande möter var de alla optimistiska om möjligheterna i framtiden för litteratur. Nu finns grundläggande rättigheter för författare och den nya konstitutionen är mer radikal än de hade vågat hoppas på, sa Shailja Patel. Och nu syns vilka som valde att vara tysta, vilka som sa sanningen.

Hon hänvisade till de som talar om våldet på gatorna, och syftar på brända bildäck, brända byggnader. Det verkliga våldet stod regimen för: mot valprocessen, mot oppositionen, av militären mot civila.

- I en nations utveckling finns det stunder när man måste säga sanningen om historien. Ett samhälle bryts ner när man använder ord som våld på det sättet, sa hon och fick applåder.

Moderator för seminariet var Madeleine Grive, som i sin introduktion lyckades göra reklam för den tidskrift där hon är chefredaktör i snart sagt varje mening.

Cecilia Jaensson Wallander

Gappah ser Zimbabwe genom individen

2010-09-24T12:02:00.008+02:00

Författaren Petina Gappah är fortfarande tillräckligt färsk som författare för att låta som en alldeles vanlig mässbesökare när hon upptäcker andra berömda författare på bokmässan. "Henning Mankell är här, och en massa afrikanska författare. Det är som om ens bokhandel blir levande" säger hon förtjust.

Petina Gappahs första bok, en novellsamling från hemlandet Zimbabwe, har blivit stor uppskattning trots förläggarens pessimistiska ord att ingen läser noveller av en okänd författare. Hennes noveller beskriver människors vardagsliv under president Mugabes regim. Ligger de nära verkligheten, frågade samtalsledaren Anna Koblanck.

- De är en spegel av verkligheten och varje berättelse är inspirerad av en sann händelse. Jag vill berätta landets historia genom individen. Men jag vill inte vara någon talesperson för Zimbabwe, sa Petina Gappah, som också berättade att hon gärna tjuvlyssnar på samtal och får idéer därifrån.

Hon höll inte riktigt med om att berättelsernas slut inte är optimistiska.

- Jag tror på det godas kraft, att godheten kommer att besegra ondskan, sa hon. Nästan varje land har gått igenom vad vi går igenom nu - skillnaden är att i de afrikanska länderna finns det tv-kameror.

Och framtiden kommer absolut att bli bättre: de hemska erfarenheter av folkmord som exempelvis Sierra Leone har genomgått kommer inte att upprepas, tror hon.

Till den verklighet som finns i Zimbabwe är polygami. Petina Gappah är själv advokat och stark förespråkare för kvinnans rättigheter, och att polygami har blivit modernt i landet igen fann hon chockerande. En förklaring till varför kvinnor accepterar situationen är enligt Gappah de konflikter och den bristande solidaritet som finns mellan kvinnor.

På frågan vilka författare som inspirerar henne uppgav Petina Gappah många afrikanska författare, främst Woyle Soyinka - "han är fullständigt orädd", men också deckarförfattaren P D James. Och den brittiska 1800-talsförfattaren Jane Austen - "hon är en sådan afrikansk författare", sa Gappah.

Cecilia Jaensson Wallander

Webb-tv: Martin Lönnebo om Hjärtats nycklar

2010-09-24T10:38:00.002+02:00

Jubilaren Martin Lönnebo samtalar med kokerskor, skogskarlar och filosofer från alla tider samt journalisten Eva Staxäng.

Direktlänk till videospelaren

Länk till mobilspelare (ej Iphone)

Dessutom finns dessa filmer ute i videospelaren just nu:
Petina Gappah i samtal med ärkebiskop emeritus KG Hammar. (Mobillänk)
Björn Ranelid i samtal med prästen Anne-Louise Eriksson. (Mobillänk)
Igor Ardoris i samtal med journalisten Kristina Lindh. (Mobillänk)
Ann Heberlein i samtal med Dan-Erik Sahlberg från Sigtunastiftelsen. (Mobillänk)

KG Hammar ser människan

2010-09-23T22:22:00.003+02:00

Med en timmes varsel säger KG Hammar och jag ja till att föra ett samtal om Sverige efter valet: det har blev en lucka i programmet vid Se människan-scenen på torsdagseftermiddagen.
Om man ser Sverigedemokraternas genombrott i rikspolitiken som ett skred, så går det i diametralt motsatt riktning mot det som KG Hammar står för: Kärlek till nästan, respekt och tolerans, Gud inom människan, evangeliet före kyrkan, tolerans mellan religionerna. Han har engagerat sig i asylsökandes rättigheter, för amnesti, för homosexuella; för avskrivning av de fattiga ländernas skuld, mm mm.
Ett kraftigt fördömande hade inte varit förvånande. Men i vårt samtal betonar han samtalet, vikten av att lyssna, av att möta med argument, inte fördömande. Att se människan, inte bara etiketten Sverigedemokrat.
Därför är det fel att försöka tränga undan dem från utskottsarbetet och andra grepp som diskuterats.
De andra partierna talar om att man inte vill ta i Sverigedemokraterna med tång. Men KG Hammar talar om vikten av att gör skillnad på personen och åsikterna.
- Det är åsikterna man inte ska ta i med tång ens.
Varför händer detta nu? Jag frågar om det fruktansvärda pris som betalades för människovärdets breda genombrott vid andra världskrigets slut nu devalverats. Blir övertygelsen om allas lika värde bara en historisk parantes?
KG Hammar svarar att allas lika värde aldrig gällt. Men att vi har en rörelse mot det privata, att tänka jag istället för vi.
Hur ska de kommande åren bli om han får önska sig?
Dialog, samtal.

Webb-tv: Ann Heberlein - En liten bok om ondska

2010-09-23T17:31:00.002+02:00

Här är första filmen från Se människan-scenen på bokmässan:
Ann Heberlein - En liten bok om ondska

Vi lägger succcessivt ut fler filmer under bokmässan vartefter de blir klara.

Direktlänk till videospelaren

Dowden visar hopp för Afrika

2010-09-23T16:55:00.005+02:00

Vart är Afrika på väg? Frågan ställdes till Richard Dowden, en britt som har arbetat som journalist i Afrika i över trettio år och numera leder The Royal African Society i London. Marika Griehsel, även hon mångårig journalist i Sydafrika, samtalade med honom på bokmässan.

Richard Dowden berättade hur han gradvis kände att något saknades i hans rapporteringar från svält, krig och folkmord i Afrika. Den bild han skapade som journalist var av ett Afrika som var svagt och behövde hjälp och tröst. En ögonöppnare var när ett reportage han hade skrivit fick rubriken "Afrika - kontinenten utan hopp". Någonting var fel, insåg han.

- Jag har aldrig mött hopplöshet i Afrika, sa han. Till och med i de värsta händelser säger människor "situationen är svår, men vi kommer att börja om på nytt". Även då finns det en framtid.

Det är lätt för en västerlänning att se förhållandena i Afrika som något onormalt, men det är en felsyn anser Richard Dowden, sett ur mänsklighetens historia.

- Läget i Afrika nu är förmodligen närmare mänsklighetens erfarenheter genom historien, sa han. Svårigheter har varit det normala, här i Europa också.

Hur ska då de afrikanska länderna förbättra framtiden för sina invånare? Även om Richard Dowden uttryckte respekt för den solidaritet och positiva roll som Sverige har spelat i Afrika, anser han att bistånd bara kan bidra marginellt till förbättringar.

- Utomstående bistånd kan inte hjälpa en hel kontinent - de kan göra mycket gott, och snabba på en positiv utveckling, men bara afrikaner kan utveckla Afrika, sa han.

Lite oväntat ansåg han därför att det är positivt när länder som Indien och Kina investerar i Afrika. Det kan bidra till större välstånd och därigenom skolor och sjukvård. Han uttryckte hopp att en växande, utbildad medelklass också ska göra sig av med korrupta politiker och dåligt ledarskap. Men det tar tid, något som otåliga västerlänningar har svårt att förstå. Själv hade han helst sett en fransk revolution i Afrika.

- Jag säger till afrikaner "Ni är inte tillräckligt arga", men de svarar "nej, vi gör det på vårt sätt", sa Richard Dowden.

Och till det afrikanska sättet hör att religion fortfarande är mycket viktigt i Afrika.

- Under mina år i Afrika har jag bara mött tre ateister, sa Richard Dowden. Det finns en stark känsla för den andliga världen i Afrika och en stor glädje i gemenskapen i kyrkan.

Cecilia Jaensson Wallander

Ian Buruma om Sverigedemokraterna

2010-09-23T16:07:00.006+02:00

-Gör inte som danskarna. Låt hellre Sverigedemokraterna ingå i regeringen än att ha dem som stödparti. Då får de bara makt, utan att behöva ta ansvar.
Det säger Ian Buruma, holländsk journalist och författare, i en kommentar på Bokmässan i Göteborg till det svenska valresultat.
Ian Buruma har i många år engerat sig i frågan om invandringen av muslimer till Europa. Han är aktuell med boken Att tämja gudarna - om religion och demokrati.
Han är korrekt och eftertänksam och här för att för att tala för det sunda förnuftets medelväg. Han kritiserar islamister för att de vill ta till våld, och han ger sig på militanta ateister och sekularister som han anklagar för att vara lika antiliberala, även om de inte är våldsamma.

-Religionen bidrar till samhällets rikedom, det gäller bara att hålla den separat från politiken. Inte så att tron inte skulle inspirera människor till politiska gärningar - som Martin Luther King - utan att religiösa makthavare inte ska politiskt inflytande som sådana. Staten och religionen skall vara skilda, för bådas skull.
Ian Buruma menar att det enda sättet att hantera Sverigedemokraterna är att hålla på de demokratiska reglerna och låta dem arbeta för sin politik i riksdagen,
-När de måste ta ansvar brukar den här sortens partiers inkompetens att avslöjas.

Högerpopulistiska partier finns i hela Europa, och nu även i Sverige. Ian Buruma har svaret klart varför:
-Väljarna är folk som tappat självförtroendet. De har råkat illa ut i den globaliserade ekonomin, som förändras allt snabbare och styrs av en okontrollerad kosmopolitisk elit. Muslimerna är bara en syndabock.
Dessa väljares problem är vad som ska diskuteras, inte föreställningar om "islamiseringen" av Europa.
Sverigedemokraternas två främsta krav i invandringspolitiken är att reducera invandringen med 90 procent och att se till att de invandrare som redan finns här ska assimileras.
-Assimilation är oacceptabel, man kan inte begära det på en generation. Det är helt emot alla liberala principer. Vi kan inte diktera för folk vad de ska äta, hur de ska klä sig eller vad de ska tro på.
Ian Buruma tror inte att vi behöver mer gemensamma värderingar än dem som uttrycks i lagen och i våra demokratiska styresskick.
-Folk har alltid haft olika värderingar, utan att det har skapat oöverstigliga konflikter.

Något förvånande håller Ian Buruma det inte för osannolikt att kristendomen i Europa kan få en revival.
-I så fall blir det i en pentacostal variant, snarare än i de gamla kyrkorna. Den passar vårt individualistiska samhälle bättre.

Imorgon samtalar Buruma om religion och politik med KG Hammar på Svenska kyrkans scen Se människan och strax därefter blir det ett samtal med Dilsa Demirbag Sten.
Svante Fregert

Provokatören Wingren presenterades

2010-09-23T14:33:00.005+02:00

I år är det etthundra år sedan teologen Gustaf Wingren föddes. På Se människan-scenen talade tre Wingrenkännare - Gunnar D Hansson, Bengt Kristensson Uggla och Birgitta Westlin - om honom inför ett överfullt auditorium.

Gustaf Wingren är en av Sveriges riktigt stora och internationellt kända teologer. Två pinfärska böcker visades upp, senare i höst kommer ett stort Wingrensymposium att ge ytterligare uppmärksamhet. Och det kan nog behövas - hur ofta söker dagens präster, eller alldeles vanliga kristna, ammunition hos honom?

För det smakprov av Wingrens teologi som seminariet hann med att ge var av en teolog som ville provocera och gärna sökte konfrontation. Som professor var han "utskälld varje dag - det var en härlig tid", sa Wingren. Enligt Wingrenkännarna var han starkt kritisk mot Svenska kyrkan och mot dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby, som enligt Wingren inte tillräckligt försvarade kvinnliga prästers teologiska legitimitet.

En mycket luthersk teolog, som menar att det är i det allmänmänskliga som Gud möter oss. Som provocerade för att tydliggöra positioner och meningsmotstånd.

I detta konfrontationsrädda land måste Gustaf Wingren ha varit en mycket främmande fågel, tänker jag. Och undrar om han klarade den svåra balansen att provocera utan att såra, att konfrontera utan att motståndaren låser sig.

Cecilia Jaensson Wallander

Middag med dans

2010-07-24T15:29:00.001+02:00

Under en fyra timmar lång middag avtackades Lutherska världsförbundets avgående generalsekreterare Ishmael Noko, av alla sina medarbetare, av varje region och varje ekumenisk partner han någonsin träffat under sina 27 år inom LVF.
Det tog sin tid. Talarna och sångarna avlöste varandra, Noko höjdes till skyarna och fick, bland många andra gåvor, annat ta emot en hängmatta, från den latinamerikanska regionen och en norsk lusekofta från den nordiska.
Roligaste talet höll Svenska kyrkans Margareta Grape, som avslöjade att Noko –nästan – sagt ja till ett erbjudandet om att sälja henne för två kameler på en av deras långa resor.
-Det hade bättrat på LVF:s finanser, trodde han.
Största intrycket gjorde förstås den afrikanska regionen, som klädde Noko i tradtionell zimbabwisk högtidsdräkt och dansade till den specialskrivna sången. ”Welcome home, doctor Noko.”
-Ja, jag kommer hem nu och jag förstår nu att det finns ett liv även efter LVF, sade en märkbart rörd Noko efter firandet, som hållits hemlig för honom till sista minuten.
Men enligt uppgift har han svårt att slita sig, och ska sitta kvar på generalsekreterarstolen ända till oktober, trots att hans efterträdare, chilenaren Martin Junge är utsedd sedan länge.
Annika Ahlefelt

Presstödet: Mer motiverat med Dagen än Skånskan

2010-07-23T10:50:00.001+02:00

En av veckans nyheter är att EU-kommissionen sagt ja till det reformerade presstödssystem som den svenska regeringen föreslagit.
Kollegan dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund är nöjd, liksom Skånska Dagbladets koncernvd Thomas Grahl.
Som jag skrivit tidigare så har inte Elisabeth Sandlund behövt vara särskilt nervös, kommissionens konkurrensdirektorat konstaterade tidigt i processen att normalnivån av presstödet – det som bland annat Dagen med sina 16,9 miljoner omfattas av – är motiverat utifrån demokratiaspekten. Det är storstadsstödet till Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet, i år på 62,4 miljoner som ansetts snedvrida konkurrensen och påverka handeln över gränser.
Presstödet föddes när socialdemokrater och bondeförbundare – senare centern – behövde hålla sina dagstidningar under armarna. Motivet var mångfald, att det skulle finnas flera röster. Då fanns det inga andra medier att söka nyheter i än lokala dagstidningar, i ett samhälle där det lokala var långt viktigare än idag.
Nu ser medielandskapet helt annorlunda ut – och med det mångfaldsbegreppet. Rått uttryckt tillför mainstreamtidningar som Svenska Dagbladet, Skånska Dagbladet, Dala-Demokraten och Länstidningen Östersund begränsat av nya och alternativa perspektiv.
Kollegerna Dagen, Hemmets vän och Världen idag gör det i högre grad, med sitt kristna perspektiv.
Liksom vänsterradikala och numer förkättrade nationalistiska tidningar.

Som bär.

2010-07-23T10:27:00.009+02:00

Aha, det ska bli presskonferens med ärkebiskopen av Canterbury himself, vad kul sa kollegan och bänkade sig förväntansfullt.

Men den skäggprydde och vithårige mannen deltog inte i presskonferensen. Däremot satt han bredvid den äkta ärkebiskopen under dennes tal i plenisalen en stund senare.

Rowan Williams och LVF-ordföranden Mark Hanson är nämligen mycket lika. Båda har böljande vita skägg och en krans av vitt hår.

Kanske bidrar det till förtroende och pondus för kyrkliga ledare både på den här och andra sidan Atlanten.

Annika Ahlefelt
från Lutherska världsförbundets möte i Stuttgart

Bilder:
Överst, Rowan Williams presenterar temat för konferensen, "Ge oss idag vårt dagliga bröd", under sitt huvudtal. Foto: LWF/Erick Coll

Underst: Mark Hanson håller sitt tal inför 400 deltagare på konferensen. Foto: LWF/Erick Coll

Sex och pengar på agendan

2010-07-22T13:07:00.002+02:00

Det handlar om sex och pengar, även här på LVF i Tyskland.
Igår kväll vädjade avgående ordföranden för Lutherska världsförbundet, biskop Mark Hanson, till medlemskyrkorna att inte tillåta någon splittring på grund av olika syn på sexualitet.
Han syftade på det höjda tonläge som de senaste månaderna vuxit fram mellan västerländska och afrikanska lutherska kyrkor kring frågan om homosexuella i kyrkorna.
Bristen på pengar var också uppe igår då LVF:s ”finansminister” Peter Stoll presenterade sin rapport.
Problemet med fattiga medlemskyrkor och dyra omkostnader har funnits länge -- en handlingsplan upprättades redan för sex år sedan.
Men tydligen behövs det betydligt mer eftersom det, enligt Peter Stoll, finns strukturella problem inbyggda i organisationen.
En intressant uppgift som tuggades om och om igen på en presskonferens idag, men tyvärr utan att vi journalister blev så mycket klokare.

Annika Ahlefelt

Lång dags färd mot natt

2010-07-22T09:20:00.003+02:00

Sydtyska Stuttgart är inte så alldeles lätt att ta sig till från Sverige. Det kräver en mellanlanding och ska väntetider och priser inte bli orimliga får man flyga hit tidigt på morgonen eller sent på kvällen.
Det blev sena natten för min del och en ankomst i ur och skur. Jag har missat de inledande sessionerna. Men jag är i tid för en av mötets höjdpunkter, anförandet av Rowan Willams, biskop av Canterbury. Att den högste anglosaxiske kyrkoledaren medverkar här på Lutherska världsförbundets generalförsamling, säger förhoppningsvis något om vart världsekumeniken, och framför allt den europeiska ekumeniken, är på väg.
Många av de mer allmänna frågor som ska diskuteras under de här dagarna är ju också stora frågor för nästan alla kyrkor och samfund; miljö, migration, hiv/aids och illegitima skulder.

Annika Ahlefelt

Kyrkans Tidning åker till Stuttgart

2010-07-21T15:10:00.003+02:00

För tillfället är Kyrkans tidnings utrikesreporter Annika Ahlefelt på väg till Lutherska världsförbundets generalförsamling i Stuttgart, Tyskland. Mötet är redan i full gång och pågår veckan ut, bland annat ska en ny president för organisationen utses.

Här till höger lägger vi in meddelanden från det sociala mediet Twitter, så kallade tweets, som handlar om mötet. Språken är blandade, eftersom deltagarna på mötet kommer från hela världen. Men alla innehåller den lilla ämnes-taggen #lwf2010, som betecknar att tweeten handlar om Lutherska världsförbundets möte.

Svenska kyrkan har skickat en delegation på 17 personer till mötet, bland andra åker Uppsalas biskop Ragnar Persenius. Här berättar han lite mer för Kyrkans Tidning vad generalförsamlingen handlar om.

Maria Flemström, webbreporter.

Skrivverkstad i sommarvackra Visby

2010-07-01T14:42:00.003+02:00

Har bytt redaktionen i Stockholm mot ett barntimmerum i Visby församlingshem. Här har jag och Kerstin Kyhlberg Engvall, förlagschef på Verbum förlag, startat skrivarverkstad. Vi är åtta personer som aldrig har träffat varandra tidigare. redan har vi hunnit skriva dikt med tärning. Och nu är det dags för korta porträttintervjuer. Vi har riktigt roligt.

Gudrun Råssjö, nyhetschef

Kyrkans Tidning - nu i samarbete med TV4 Sport

2010-06-23T11:05:00.004+02:00

Varje vecka har vi på ledarsidan en fråga under vinjetten "Dagens dilemma". Denna gång frågade jag om vuvuzelan borde förbjudas. Ni vet, den där afrikanska plasttrumpeten som irriterar västerländska spelare och tv-tittare. Susanne Wigorts Yngvesson hade svarat snärtigt och bra på frågan. Men jag behövde en till, nån sportig typ. Gärna känd.

Alltså kontaktade jag Patrick Ekwall på TV4 Sport. Han har varit med i Let's Dance och så finns han på Twitter - det överlägset snabbaste sättet att få tag på någon som befinner sig på andra sidan jordklotet.

Och mycket riktigt. Efter ungefär en halvtimme skrev han på Twitter att han hade blivit ombedd att skriva i Kyrkans Tidning, "det var som fan!" Men sen skrev han att han självklart skulle svara: "Kan bli mitt genombrott hos någon däruppe". Jag skojade om att jag skulle lägga ett gott ord för honom.

Sen kom på mejlen några välformulerade rader, som jag godkände. Patrick Ekwall firade genast på Twitter: "Himlen runt hörnet! Eller som Brita själv skulle ha sagt: Haell yeah!"

Då blandade sig hans kollega Olof Lundh i samtalet:
"Skakande nyheter, @ekwall är närmare himlen än jag. Bara för att @britahaell lägger ett ord för honom nu när han skriver i Kyrkans Tidning."

Mitt svar:
"Hehe. Känns fint att ni slåss om att få synas i Kyrkans Tidning."

Det var min karriär inom sporten, det. Kort men intensiv. Fast det där med "Haell yeah" kanske går att återvinna i nåt sammanhang?

Uppställning i finstassen

2010-06-20T15:06:00.004+02:00

Vem sa att svenskarna struntade i bröllopet? Vem det än var så hade de fel. Enligt polisen var ungefär en halv miljon människor ute på gator och torg. Det var bokstavligt talat omöjligt att ta sig fram när trängseln var som värst, det kan både jag och vår utsända reporter Marianne Eklund, intyga.

Också jag fastnade i trängseln nedanför slottsbacken, efter att jag försökt få en glimt av kungaslupen. Det enda jag såg var flaggan som långsamt gled in till Logårdstrappan.
Men jag ska inte klaga. Kyrkans Tidning tillhörde det fåtal priviligerade tidningar som valts ut av hovet att få en journalistplats i kyrkan, och jag fick den äran.

Det betydde uppställning i finstassen vid Stadshuset timmar i förväg. Därifrån bussades vi förbi skaror av flaggviftande och hurrande stockholmare till Storkyrkan.
Bredvid mig i bussen satt biskop Antje Jackeléns kaplan. Han uttryckte oro för sin biskops beslut att stå under hela vigselakten på sina stukade och brutna fot.
Men biskopen stod stark under hela akten tillsammans med de andra tre officianterna; ärkebiskop Anders Wejryd, domprost Åke Bonnier och överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark.
- Det enda som inte gick enligt planerna var att jag glömde att säga åt församlingen att lyssna på brudparets löften, men det gick ju bra ändå, tillstod ärkebiskopen efter akten.

Också det glädjestrålande brudparet klarade allt vad som väntades av dem galant, och rent journalistiskt fanns kanske inte så mycket att hämta från ett bröllop som följdes av tv-kamerorna ner till minsta ringfingerskälvning. Det var mera känslan av att vara på plats i Storkyrkan vid detta historiska ögonblick. Från läktaren hade man god utsikt över inträdet och eftersom alla utom hedersgästerna skulle vara på plats en och en halv timme innan vigseln började, fanns gott om tid att beundra tegelpelarnas utsmyckning i blått, vitt och rosa och det hav av rosa luktärter som omgärdade altaret.
Och sen fortsatte sagan därute på slottsbacken och jag fick sälla mig till det vanliga folket igen, och skynda hem för att skriva webb. Fast det tog som sagt sin tidi trängseln .

Annika Ahlefelt
hovreporter

Hur bevakar vi prinsessbröllopet bäst?

2010-06-18T13:31:00.000+02:00

Att vi följer händelseutvecklingen på webben från vår plats i Storkyrkobänken, och runt om på gator och torg i Stockholm, är självklart. Men sen då?
Vi kommer ju inte ut förrän på torsdagen, fem dagar efter den stora händelsen, och då blir det inte helt enkelt att rapportera om det som redan varit.

Efter åtskilliga möten har vi i alla fall bestämt vilka av oss som ska jobba, hur och när.
Men mycket får lösas i efterhand. Det beror på vad som händer, vilka vi träffar, hur intervjuerna utfaller och hur uttjatat ämnet känns framåt tisdag. Sådana är ju journalistikens villkor, och det är ganska spännande.
En sida eller så om prinsessbröllopet blir det i alla fall i tidningen, vågar vi lova.

Annika Ahlefelt,
reporter

Tillfällig flytt

2010-06-17T11:27:00.005+02:00

Kyrkans Tidning har flyttat! Men inga längre sträckor utan två trappor upp i lokalerna vid Kungsholmstorg i Stockholm. Här ska redaktionen sitta några veckor i sommar. Alltmedan vår egna lokaler på våning två byggs om. Det är ganska nyttigt att gå igenom sitt arbetsrum med jämna mellanrum, slänga gammalt bråte och skapa utrymme för nytt arbetsmaterial. Man samlar på sig en del som journalist.

Gudrun Råssjö, nyhetschef

Flera bloggar blir redaktionsbloggen

2010-05-28T08:10:00.003+02:00

Vi koncentrerar Kyrkans Tidnings bloggande till en redaktionsblogg, som huvudsakligen ska handla om det redaktionella arbetet. Där kommer vi att berätta om beslut, om överväganden som görs, om planer och sådant som är på gång - och vi vill att ni läsare ska engagera er i vårt arbete, komma med synpunkter, idéer, nya infallsvinklar, tips och kritik.
I vår tids nyhetsflöde är inte längre tidningen eller sändningen den enda kontakten mellan medier och brukare. Istället för publiceringar har vi processer.
Välkomna att ta del!

Mer vigseldebatt

2010-05-28T08:03:00.003+02:00

En del debattörer suckar över den intensiva debatten kring Victorias och Daniels vigsel. Visst verkar det röra sig om en petitess. Men våra ord och våra symbolhandlingar har ofta stor kraft, i dem blir det som är komplicerat tydligt och rakt. Så är det ju med striden kring Lars Vilks också.
Jag hoppas på mer vigseldebatt - och fler liknande frågor.

Därför är Dagens presstöd ett problem

2010-03-26T08:13:00.003+01:00

I en intervju med branschbevakaren Medievärlden är Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund lättad över EU-kommissionens svar om det svenska presstödet. Det är förståeligt - Dagen får 16 miljoner i stöd varje år, omkring en fjärdedel av tidningens intäkter. Men den som följt frågan sedan den blev het sommaren 2006 vet att kommissionen för flera sedan gjort klart att man inte ser något problem med presstödets grundnivå, som utöver Dagen gäller bland annat Dala-Demokraten och Värmlands Folkblad. Stötestenen är stödet på 63 miljoner till vardera Svenska Dagbladet och Skånska Dagbldet.
Statsstöd till publicistisk verksamhet är principiellt dubiöst. Men för att hålla oss till området tro och liv så skulle det vara sämre bevakat om inte pigga, innovativa Dagen fanns - och det hade inte tidningen gjort utan stödet.
Kyrkans Tidning, Sändaren och Dagen på papper har olika roller och i stort olika publik. Där har stödet begränsad konkurrenseffekt.
Men på nätet ser publikströmmarna annorlunda ut, och konkurrensen blir tydlig. Mycket få - kanske bara Aftonbladet - tjänar pengar på nätet. Men där byggs nutidens lojalitet och intresset för logotypen/varumärket. Och på så sätt är Dagens presstöd ett problem för oss. De 30-talet tjänster 16 miljoner motsvarar genererar farligt mycket journalistik.

Att det ska vara så svårt att debattera...

2010-03-08T18:56:00.002+01:00

Vi ska ha en livlig debatt på kyrkanstidning.se, med högt i tak. Vackra ord - men jag har på några få dagar fått ta bort fler inlägg än jag gjort under år som ansvarig på andra sajter.
Problemet är inte de kommentarer som kräver höjd och vidd, utan de som kryper längs golvet: anonyma inlägg med svepande angrepp på folkgrupper, utifrån religion och sexuell läggning, företrädesvis.
Varjehanda ska kunna debatteras, men den som rör sig på områden där risken att skada andra är stor, har ett personligt ansvar att minimera skadan.
Jag vet att jag har de flesta med mig i det här. Jag hoppas att de få som inte klarat det hittills samlar sig. Upp med visiret, testa ditt inlägg genom att tänka in dig själv och de grupper du tillhör i angreppen.

Förändringen av sajterna ska prioriteras

2010-03-03T09:32:00.003+01:00

Nästa nummer snart på väg mot pressarna; om en vecka är Amos nummer två klar. Kyrkans Tidning höll ställningarna bra vad det gäller upplagan i fjol, Amos ökade starkt, tack vare valnumret. Vi ska bygga vidare på framgångarna.
Högt upp på listan står våra sajter, vi behöver höja temperatur och närvaro, vi behöver bättre verktyg. Jag lyssnar nu på de erfarenheter mina medarbetare har så här långt.

Första dagen - mycket kompetens, många möjligheter

2010-03-01T17:47:00.002+01:00

Den första dagen på ett nytt arbete är omtumlande. Jag har haft ett antal nu genom åren, men den här gången är jag på väg in i en ny roll för mig, såväl chefredaktör som vd, vilket innebär extra mycket att ta in och förhålla sig till.
Det är spännande med all lust jag möter hos mina nya medarbetare och kollegor, att utveckla det vi gör i Kyrkans Tidning, i Amos och i Sändaren. Möjligheterna är rika.
Jag ska vänta med uttalanden och proklamationer till dess jag lärt mig mer om verksamheten, men det har jag med mig från mina tidigare redaktörsskap, att vi ska bedriva publicistik som är är såväl nyfiken, som självständig och orädd, byggd på att vi i grunden gillar det stora område vi bevakar. Vi kritiserar och skärskådar, men söker lösningar.
Hur ser ni som läsare på det vi gör?