fredag 11 juli 2014

Almedalsveckan i backspegeln


Så har politiker, lobbyister, journalister och organisationer lämnat Visby för den här gången. Tälten, marknadsstånden och podierna är borta. Den medeltida stadens gränder fylls nu av sommarlediga turister och solen flödar.


Supervalåret gjorde årets Almedalsvecka till den största någonsin. Mer är 3 300 seminarier hölls och mer än 30 000 personer kom hit. Svenska Kyrkan blev genom vår ärkebiskop Antje Jackelén utsedd till Almedalsveckans hetaste. Det var välförtjänt. Antje Jackelén har de senaste åren varit en flitig deltagare i mängder med seminarier. Det jag uppskattar mest, är att hon ger kyrkan en tydlig röst  på seminarier som arrangeras av andra än kyrkliga organisationer. Det är att vara aktiv och engagerad kyrka i samhället!

Tre frågor har löpt som en röd tråd genom Almedalsveckan: miljö, feminism och värdet av mångfald. Mycket av klimat och miljöfrågan har av naturliga skäl fokuserats till Östersjön. Gotland ligger ju mitt i detta synnerligen förorenade innanhav. Biskoparnas klimatbrev har varit tämligen välkänt, men jag hade önskat att kyrkan/biskoparna hade varit ännu mera synliga och tydliga med det budskap som biskopsbrevet förmedlar. Jag anser att dess stora styrka är att det förmedlar hopp samtidigt som det inte väjer för problematiken. Förhoppningsvis har Svenska Kyrkan nu en tydlig strategi  för hur biskopsbrevet blir en relevant faktor i den valrörelse som nu stundar – utan att vara partipolitisk. Det gäller för såväl det nationella som lokala planet, för valrörelse till såväl riksdag som kommunfullmäktige!

Värdet av mångfald och medmänsklighet och varning för det motsatta gav Almedalsveckan en tydlig profil redan innan veckan startade. Den  manifestation som hölls på lördagen innan, gav eko under hela veckan. Klockringningen i våra kyrkor, som varning för främlingsfientlighet har levt kvar under hela veckan. Främst är det domkyrkan som uppmärksammats, eftersom det var de klockorna som ljöd i Visby. Det har inte gått en dag utan att någon med mig kommenterat glädjen över att kyrkan så tydligt bryr sig och tar ställning i en angelägen fråga. Även här hoppas jag att Svenska Kyrkan syns och hörs i valrörelsen – frågan kommer att vara högaktuell mot bakgrund av de främlingsfientliga partier som vill ta plats i de politiskt beslutande organen. Det värsta av dem som deltog  i Visby, Svenskarnas parti, hade torgmöte varje dag, på Donners Plats, i hjärtat av Almedalsveckan. Bilden var dagligen densamma: många poliser, inga direkta åhörare, men väldigt många som visade sin avsky genom att vända ryggen åt talaren.

Man kan väl inte annat än kalla Gudrun Schyman för feminismens svenska guru. Hon var nog den som  flitigast deltog på seminarier och utfrågningar. Hon bidrog aktivt till att alla partier nu har feminism i en eller annan form på agendan. Gudrun Schyman fanns ju också med i ett kvällssamtal i domkyrkan, eftersom Sverigedemokraterna lämnade walk over.

En reflektion jag gjort är vad som skulle hända med det politiska samtalsklimatet, om partiföreträdarna i debatter vågade bli lite mera lågmälda på det sätt som de är i Nikodemussamtalen? Vad skulle hända om de gav sig rätten och tiden att tänka efter någon sekund innan de svarar på aggressiva reporterfrågor, strunta i att de kanske får två andra frågor medan de reflekterar? Det är en sådan otrolig skillnad på dessa toppolitiker om man hör dem i en utfrågning i en TV-studio efter Almedalstalet eller om man hör dem i domkyrkan.

Nikodemussamtalen har än starkare befäst sin plats som en väsentlig del av Almedalsveckan. De har blivit ett allmänt känt begrepp, de är efterlängtade av dem som kommit och samtalat med Barbro Matzols och Mats Hermansson. Antalet åhörare växer. Det är tråkigt att vi under de sju år som de funnits, aldrig haft nöjet att se en partiledare från Alliansen i domkyrkan.
"Det är tråkigt att vi under de sju år som de funnits, aldrig haft nöjet att se en partiledare från Alliansen i domkyrkan."
Det har varit ministrar, partisekreterare och riksdagsgruppledare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har alla år haft en partiledare eller språkrör som representant, Socialdemokraterna har fem gånger haft en partiledare I framtiden anser jag att kyrkan ska styra inbjudan så att det endast är partiledare eller ministrar som kan komma i fråga. De har ett ansvar som gör samtalet mera relevant, de vågar bli personligare. Och vem blir första borgerliga partiledare att äntra podiet i domkyrkan? 

Vi ser med spänning fram mot Nikodeumssamtalen 2015.



Klimat- och flyktingfrågor avslutade Nikodemussamtalen

Två starka kvinnor, som är besjälade av sina politikområden och som samtidigt inte var ovilliga att prata om personliga frågor avslutade Almedalsveckans Nikodemussamtal: Anna-Karin Hatt (C) och Bigitta Ohlsson (FP). 


Anledningen till att det blir två på samma dag är att Almedalsveckan avslutas på söndagen med det sista partiledartalet. Efter det lämnar de sista involverade Visby.

Anna-Karin Hatt är verkligen besjälad av möjligheten med den moderna tekniken och är själv en mycket flitig användare av sociala medier. Dock försöker hon koppla ner på helgerna för att sätta gränser och inte låta dem bli en förbannelse. Hon betonar hur viktigt det är att chefer bejakar att det är OK att var frånkopplad på helger och semestrar. Hur viktigt det är att hitta en balans.

Och att förlora balansen i livet har Anna-Karin Hatt erfarenhet av. Efter valet 1998 gick hon in i väggen, eller som hon själv uttryckte: hon sprang rakt in i den.  Hon hade ägnat väldigt mycket tid till valkampanjen, vara riksdagskandidat, hade fått sitt första barn, var talskrivare åt partiledningen. En morgon kom hon inte upp ur sängen och insåg att det var dags att sätta gränser. Just förmågan att begränsa sig, är anledningen till att hon vågade ta  på sig ett ministeruppdrag.

Anna-Karin Hatt är stolt över de steg som Sverige under hennes ministertid tagit för att ställa om till hållbar energi. Klimatutmaningen är en fråga där alla behöver engagera sig och hon tycker att det är logiskt att kyrkan engagerar sig.

Beträffande tillgång till IT betonar Anna.Karin Hatt hur viktigt det är att det inte blir en klassfråga. Har ett barn inte tillgång till IT hemma, måste de få det via skolan. Hur fort utvecklingen går, markeras av att en ”IT-generation” är 18 månader – så snabb är omställningstakten. Och vi är bara i början av den digitala utvecklingen.

Och så de båda frågorna som alla fått. Anna.Karin Hatt är rädd när hennes 17-åring är ute på kvällen och själv ska ta sig hem med tunnelbana.

Den fråga hon vill ska dominera valrörelsen är klimatet och hur vi ska bejaka ett hållbart klimat med hjälp av modern teknik. Vi måste kunna se våra barn i ögonen och säga att vi gjorde allt vi kunde.

Det sena kvällssamtalet handlade av naturliga skäl om helt andra frågor när Europaminister Birgitta Ohlsson satt på podiet. Hennes engagemang ligger i frågor om mänskliga rättigheter, där hon ser att kyrkan är en naturlig partner. Birgitta Ohlsson har upplevt grekiska flykting läger, sett hur människor anlänt i skrangliga båtar i hopp om ett tryggt och bättre liv.

När frågan om romernas situation kommer upp bränner det till rejält. Birgitta Ohlsson väntar på att en ny EU-kommission och en ny kommissionär ska komma på plats. Hon tycker att det är direkt oanständigt att europeiska regeringar är likgiltiga för hur människor behandlas. Hon upplever flyktingpolitiken i en del länder som direkt oanständig. Birgitta Ohlsson vill att de rumänska romerna får den hjälp och det stöd de behöver hemma i Rumänien. Hon vill att de med hjälp utifrån ska ta till vara och använda de medel som finns till förfogande från EU så att dessa används rätt och inte hamnar i fel fickor. För att vara trovärdig i sin fräna kritik på ministermöten, framhåller hon att Sverige inte har någon fläckfri historia beträffande romer. Många länder skulle behöva ta del av Katitzi-böckerna för att få en inblick i vad romer utsatts för. Birigtta Ohlsson har besökt romska läger i Serbien och Italien och sett hur små barn växer upp i total misär och hur 16-åriga flickor redan väntar sitt andra barn. Tanken på detta ger henne en klump magen.

Birgitta Ohlsson har nyligen fått sitt andra barn. Hon berättar öppet om hur viktigt det är för henne att få vara förälder och vilken lång kamp och olidlig väntan det var innan hon efter sju år fick sin första dotter genom IVF-behandling (provrörsbefruktning). Om detta berättade Birgitta Ohlsson öppenhjärtigt i sitt ”Sommar-program” och fick många reaktioner på det. Som troende har hon tagit illa vid sig över fördömande kommentarer om IVF från kyrkliga företrädare. Man ska aldrig missunna någon att bli förälder som längtar efter det.

Sedan hon blev förälder har Birgitta Ohlsson blivit räddare av sig. Först och främst är hon rädd att det ska hända barnen något, men hon är också försiktigare med vad hon utsätter sig själv för. Hon kan också vara rädd för politiska trakasserier: det är dags för en mera anständig ton på nätet och i samtalet. De goda krafterna måste höras mer.


Birgitta Ohlsson vill se en värderingsstyrd valrörelse. Hon vill att partierna ska våga visa sin själ och beskriva vilket samhälle de vill se om 10-15 år. Och det tror jag att väldigt många väljare också vill!! 

lördag 5 juli 2014

Sjöstedt saknar den öppenhet han fann i USA


För Jonas Sjöstedt är klimatfrågan valrörelsens viktigaste fråga. Det finns ingenting som är viktigare att lyfta fram än hur vi behandlar vår jord. 

Foto: Mattias Wahlgren

Han anser att biskoparnas klimatbrev är viktigt för den debatten och ett utmärkt exempel på ett område där kyrkan bör ta för sig. En lika given roll bör kyrkan ha i biståndsdebatten. I båda dessa fall har kyrkan stor trovärdighet.

Jonas Sjöstedt är väldig tydlig med att han sett fram emot att få avrunda inte bara dagen utan sin Almedalsvecka med Nikodemussamtalet. Att få sitta i lugn och ro och verkligen samtala, inte behöva svara på snabba ja/nejfrågor, inte behöva gå i polemik. Och det märks att han njuter: han är öppen, lättsam och ofta lite humoristisk. Och duckar inte för någon typ av frågor.

Rubriken om att han satte Marx före Jesus är exempel på en antingen-eller-fråga, som han fick utan möjlighet att utveckla sitt svar. Och så blir det en rubrik, en sanning. Jonas Sjöstedt talar väldigt öppet om sitt förhållande till tro och religion. Han är agnostiker, men är väldigt öppen för hur det kan se ut i framtiden. Han ser att det finns ett gott liv i att ha en tro, att man kan hämta kraft och värdighet genom tro, att man kan bli en bättre människa av att ha en tro. Jonas Sjöstedt refererar till  K G Hammars beskrivning av trons tre faser (frälsning, tvivel, mystik) och säger sig längta till den  sista fasen, där man är trygg i sina värderingar utan att ha alla svar. Han tycker också att detta kan överföras till politiken, att den politiska mognaden kan genomgå samma faser.

Familjen betyder oerhört mycket för Jonas Sjöstedt. Mycket viktiga hållplatser i livet har varit hans tre barns födslar. Att det ska hända barnen något är det som han är mest rädd för.
Att få vara hemma i Umeå, ta sig an vedhögen, umgås med vänner utanför politiken är också källor han hämtar kraft ur. Liksom de kontinuerliga kaffestunderna med den snart 100-årige tidigare partiledaren C H Hermansson.

Dagen till ära (USA's nationaldag) fick Jonas Sjöstedt frågor om sin tid i USA. Han tycker att det var skönt att få ta en paus från politiken och få tid att vara med barnen. Han bodde i Brooklyn. Där mötte han en social öppenhet mot främlingar som vi inte har i Sverige. I lekparken var det helt naturligt att föräldrar, som var okända för varandra, pratade med varandra. När han gjorde samma sak i Sverige när han kom hem, tittade folk misstänksamt på honom. I USA är det naturligt att man har en multinationell identitet och man använder ord för det (afroamerikan, svenskamerikan etc) – vi har inte som naturligt ord ”iransvensk” eller liknande. Vi intresserar oss inte för den mångkulturella identiteten och ser en rikedom i det – vi frågar efter vad människor jobbar med och sorterar dem därefter.

Främlingsfientligheten är en annan hjärtefråga för Jonas Sjöstedt. Det räcker inte att manifestera mot rasism. Vi måste börja ta samtalet med dem som lockas till främlingsfientliga partier, ta reda på vad det är som attraherar och samtala om alternativen. Han ser att det i botten finns en otrygghet hos de människorna. Han ser ett Sverige som håller på att kantra, där landsbygden avfolkas och storstäderna växer utan att erbjuda delaktighet i samhället för alla.


Så samstämmigt som alla partiföreträdare uttalar sig i frågan om rasism, så anser jag att alla demokratiska partier borde kunna kroka arm på ett bättre sätt och gemensamt se till att främlingsfientligheten efter höstens val hålls utanför landets olika folkvalda organ – eller att de åtminstone inte får något inflytande alls.

fredag 4 juli 2014

Främlingsfientlighet valrörelsens viktigaste fråga

När Nikodemussamtalet med moderaternas partisekreterare Kent Persson kommer in på
främlingsfientlighet bränner det till rejält. Ögonen brinner, han viftar med armarna – ja , han är
nästan på väg att lyfta från stolen. Ingen partiföreträdare har i den frågan varit mera tydlig än Kent Persson, ingen har varit mera avståndstagande. 


Att bekämpa utanförskap och främlingsfientlighet är en ödesfråga för hela Europa,
sa Kent Persson vid samtalet igår. Foto: Inger Harlevi
Han återvänder till frågan vid tre olika tillfällen under samtalet. Han anser att det inte bara i Sverige är en avgörande fråga att bekämpa hatet och utanförskapet, det är hela Europas ödesfråga. Kent Persson avskyr att främlingsfientliga krafter och rena nazister valts in i många nationella parlament och nu senast i Europaparlamentet. När hatets krafter genom rasisterna släpps loss på gator och torg blir folk rädda – och rädsla bygger inte ett gott samhälle. Det finns inte minsta förutsättningar att kompromissa i den här frågan, anser Kent Persson, och ställer istället frågan om vad ett samhälle är värt som inte bejakar alla människors lika värde.

Han tror inte är lagstiftning är rätt väg att gå mot dessa krafter. Istället måste alla hjälpas åt att jämt och ständigt jobba med värderingar som framhåller alla människors lika värde. Han betonar att Sverige ska vara ett öppet, välkomnande och tolerant land.

Många frågor kretsar annars kring moderaternas opinionssiffror och utgången av Europavalet. Det märks att han har fått dem förut. När Kent Persson besvarar dem är det den lojale partisekreteraren
som talar. Han har från första stund varit medveten om att det kan svänga kraftigt. Då är det viktigt att visa ledarskap och även i motvind leva upp till medarbetarnas och väljarnas förväntningar om att han ska visa ledarskap. Kent Persson känner ett starkt stöd från såväl partistyrelsen som förbundsstyrelserna runt om i landet. Sin kraft hämtar han i umgänget med familjen och de som står honom nära. Och tankar kring valutgången, regeringsbildning, vilka partier som kommer in i riksdagen är Kent Persson överhuvudtaget inte intresserad av att spekulera i: de frågorna är aktuella först när vallokalerna stängt i september.

Ett tidigt engagemang i föreningslivet har varit en viktig hållplats på livsresan. Genom att vara aktiv i olika idrottsföreningar fick Kent Persson sin första fostran i demokrati. Han fick dessutom lära sig att möta motgångar, vikten av att vara en lågmäld vinnare men en storsinnad förlorare.

En annan viktig hållplats var den resa som han fick göra tillsammans med en ung representant från
varje medlemsland i Europarådet. Där var det flera deltagare som gjorde honom uppmärksam på
hur vi i Sverige använde vår yttrandefrihet till att gnälla över småsaker medan de i sina hemländer var beredda att offra sitt liv för att få yttra sig fritt. Det är något att reflektera över än idag!

Som svar på frågorna om vad han är rädd för och valrörelsens viktigaste fråga, har Kent Persson
åter främlingsfientligheten i fokus. Han har följt ett bostadsområde i Örebro under fyrtio år. Ett område som ursprungligen präglades av tillgång till jobb, hopp och framtidstro. Idag bor där människor utan jobb och utan framtidstro. Där och i hela landet måste vi bli bättre på att släppa in alla i någon form av gemenskap, genom arbete och föreningsliv. De som inte är delaktiga hamnar helt och hållet utanför och ett sådant samhälle vill Kent Persson inte medverka till.

Aldrig har avskyn mot främlingsfientlighet löpt som en så tydlig röd tråd i ett Nikodemussamtal. Aldrig har en partiföreträdare varit mera besjälad av den frågan. Förhoppningsvis kommer Kent Perssons engagemang i den frågan ge ett tydligt eko hos alla demokratiska partier inför valet!

torsdag 3 juli 2014

Fridolin stolt över prästers och diakoners stöd

Ingen som var i domkyrkan i går kväll kan vara i tvivelsmål om vilken betydelse morfar haft för Gustaf Fridolin. Det är med mycket värme som Gustaf berättar om honom.

Fridolin talade med stor uppskattning om biskoparnas klimatbrev.
Foto: Mattias Wahlgren

Gustaf Fridolin växte i hög grad upp hos sin mormor och morfar, eftersom hans mamma blev sjuk när han var liten pojke .Morfar var den som förmedlade livskunskap, den som tog med bara honom på en årlig utflykt till Österlen. En utflykt som inkluderade stor bull- och kakbuffet. När den tonårige Gustaf svävade på målet om vilken gymnasielinje han skulle välja och till sist föreslog ett gymnasium där man bara behövde gå halva dagarna, så kontrade morfar den tveksamheten med att berätta om hur det var när han var barn och det inte var möjligt för alla barn att få studera och ta till sig kunskap. När Gustaf långt senare skulle hålla en lektion för folkhögskoleelever om 1900-talets historia, så kastade han de anteckningar han gjort om alla händelser under det århundradet och berättade istället om sin älskade morfars livsresa. Jag är övertygad om att det gav eleverna betydligt större behållning än torra fakta! Sin morfar har Gustaf Fridolin skrivit en biografi om. Även den präglas av ömhet, kärlek och tacksamhet till en ovärderlig och närstående medmänniska. Läs den gärna!

Gustaf Fridolin var en busig skolgrabb. Som exempel på personer som format honom nämner han sin mellanstadielärare. Dels kunde hon berätta om lärarupplevelse från främmande och avlägsna platser ute i världen. Dels gav hon honom en bestraffning, som väckte hans politiska intresse. Som straff för något bus, så fick han som straff att titta på en valdebatt. Det ledde till en första kontakt med Miljöpartiets kansli i Hässleholm.

Det gick väldigt bra för Miljöpartiet i Europavalet för en dryg månad sedan. De blev näst största parti och har nu inte mindre än fyra av tjugo svenska ledamöter i Europaparlamentet. Gustaf Fridolin förklarar det med att valet av valsedel var ett uttryck för vilket samhälle medborgarna vill ha och hur vi därmed tar ansvarar för den värld våra barn ska ta över. Det handlade inte om ekonomiska vinningar utan de mjuka värdena. Uppgiften om att 25% av landets präster och diakoner röstat på Miljöpartiet gjorde honom både glad och stolt. Att få så stort stöd från en grupp som inte är aktivt engagerade i partiet men har en tydlig värdegrund, ser han som ett tydligt bevis för att partiet har rätt frågor på sin agenda. Gustaf Fridolin har också läst biskoparnas klimatbrev och berömmer den ton som brevet är skrivet i. Svenska Kyrkan har ett viktigt budskap att förmedla i den här frågan.

Gustaf Fridolin var en av dem som deltog i lördagens manifestation för medmänsklighet och mångfald. Han understryker att inget regnväder i världen hade kunnat hindra honom från att visa sin solidaritet med den manifestationen. Att på alla sätt bekämpa rasism, främlingsfientlighet och rasism är verkligen en av hans hjärtefrågor.

Slutligen fick han de två ”obligatoriska” frågorna. Vad är han rädd för? Den frågan säger han att han inte kan besvara på ett ärligt sätt utan att bli djupt personlig. När han tidigare under kvällen hörde kollegan Åsa Romson prata om hur åttaåriga flickor vill banta, då blir han djupt oroad över vilka normer som finns i den värld som väntar hans lilla dotter. Den tystnad och eftertanke som föregick svaret, visade tydligare än ord djup och äkta faderskärlek.

För den kommande valdebatten bygger han på Gudrun Schymans fråga ”Vad säger vi till våra barn?”med att ställa ytterligare en fråga som han vill ska prägla valdebatten: ”Vad är ett gott liv?” Att det är en fråga som Gustaf Fridolin ställer sig, råder det ingen tvekan om.



onsdag 2 juli 2014

"Som en våldtäkt på det budskap kyrkan vill förmedla"

I dagens blogg vill jag inte bara kommentera kvällssamtalet i Visby domkyrka med Gudrun Schyman utan också de båda tal som framfördes tidigare under kvällen av Özz Nûjen på Gutavallen och Jimmie Åkesson i Almedalen.


Özz Nûjen bjöd på en gratisföreställning av sin politiska satir ”Özz Nûjen statsminister”. Där delar han ut snytingar både åt höger och vänster. Han valde att bjuda på föreställningen mitt emellan ”den osynlige mannen” (Stefan Löfvén) och den ledsne hunden (Fredrik Reinfeldt). Inte mindre än 6000 personer begav sig till Gutavallen för att se föreställningen. Det är första gången som de stora skarorna rört sig bort från Almedalen, när det började bli dags för kvällens tal.

Själv var jag i Almedalen. Och jag mådde illa av det Jimmie Åkesson framförde från scenen. Förutom de sista fem minuterna, som han ägnade åt grov flirt med pensionärerna, handlade hans långa tal om en enda sak: främlingsfientlighet. Han är skicklig på att sockra och linda in sitt budskap – men reflekterar man över vad han säger, så är det i grund och botten enbart unket. Dessutom så försökte Åkesson ge klockringningen mot det främlingsfientliga en annan innebörd genom att lyfta fram Tennysons dikt Nyårsklockorna: Ring ut det gamla och ring det nya. Kyrkan skulle vilja ringa ut den samhällsordning vi nu har och ringa in den inställning Åkesson står för. Rena våldtäkten på det budskap kyrkan ville förmedla.

Schyman utfrågas av Barbro Matzols och
 Mats Herrmansson. Foto; Inger Harlevi.
Då var det desto intressantare i domkyrkan lite senare på kvällen. Eftersom Sverigedemokraterna inte bekräftat sin medverkan i ett Nikodemussamtal, så blev det i stället Gudrun Schyman som satte sig på podiet för ett samtal, som det sprakade om. Hennes politiska drivkraft kommer från att hon vill bekämpa dumheten. Dessutom vill hon ”fixa  jämställdheten” under sin livstid – därför är det bråttom.

Gudrun Schyman duckar inte för några frågor. Hon talar modigt om sin alkoholism, som var på väg att kosta henne livet. På frågan vad hon är rädd för, svarade hon: ”Inte för något. När jag valde livet och bestämde mig för att leva, så försvann all rädsla”.

Trots att hon själv inte har någon gudstro, så vill hon att religionen och den andliga dimensionen ska finnas i politiken och samhällsdebatten. Gudrun Schyman betonar ideologin. Feministiskt Initiativ bärs av ideologiska spörsmål. Hon besjälas av ett samhälle där könsrollsmönstren suddats ut, där de stereotypa normerna är borta.  Hon vill att vi ska se på varandra som människor och inte som kön. Ordet feminism blir laddat därför att det handlar om makt.

Anledningen till att Gudrun Schyman började med homeparties var att partiet saknade pengar till att hyra lokaler och ha öppna möten. ”Samlar ni ihop 25 personer så kommer jag” var hennes budskap. 260 homeparties har hon genomfört hittills! Där talar man om hur makten i samhället ser ut, normbildningar, rasism som en konsekvens av Sverigedemokraterna – ideologiska samtal från början till slut.

Jag har aldrig upplevt så många skratt och så många spontana applåder under något annat Nikodeumussamtal. Gudrun Schyman bjuder på sig själv och vågar ta ut svängarna. 

När hon till sist får frågan om vilken fråga hon vill se som valrörelsens viktigast, så besvarar hon den med den fråga hon vill att politikerna ska ställa sig: ”Vad säger vi till våra barn?” I ett samhälle med miljöproblem, nazism och rasism är det inte självklart att våra barn kommer att få det bättre än vi själva – så vad säger vi? Tänkvärt!

tisdag 1 juli 2014

Maria Larsson om hängbroar och förflugna ord


Ungas uppväxtvillkor viktigaste fråga i valet

För tredje gången var barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) gäst vid ett Nikodemussamtal. Hennes ministerportfölj är unik i sin kombination och det är lätt att konstatera att Maria Larsson brinner för båda åldersgrupperna, allra mest för barnen. 


Det märks framförallt när samtalet kommer in på könsstympning av unga flickor, en regelrätt misshandel med märkning för livet. Den ökar i omfattning under sommaren då föräldrarna tar barnen med sig till det hemland, där detta förgripande ännu är tillåtet. Maria Larsson hänvisar till barnkonventionen, som är den överenskommelse som är ratificerad av flest länder i världen – men den efterlevs inte. Idag träder en strängare lagstiftning mot barnäktenskap i kraft i Sverige – något som Maria Larsson välkomnar.

Maria Larsson valde Kristdemokraterna som parti efter att noggrant ha studerat sju partiers program. Det var partiets familjepolitik och modet att i programmet våga tala om politikens ofullkomlighet som fällde avgörandet. Vilket parti som var andrahandsval fick vi däremot inte veta..... Kommunpolitiken fick henne att känna att det var möjligt att förändra. Så började hennes väg mot riksdagen och ministeruppdraget.

Eftersom KD som regel balanserar på den avgörande 4%-spärren, så var det naturligt att Maria Larsson fick frågan om hur det kändes. Hon känner ingen oro inför det kommande valresultatet utan konstaterar att när det verkligen gäller, så hamnar de över spärren tack vare starka bärare av partiets idéer. Maria Larsson oroar sig inte heller för egen del: hon ser varje mandatperiod som ett tidsbegränsat uppdrag.

Två frågor kommer att löpa som en röd tråd genom samtalen den här veckan. Den ena refererar till en av
Presenningsikonen. Foto: Inger Harlevi
Mats Hermanssons presenningsikoner, som hänger i en valvbåge i domkyrkan. Vi kallar den ofta lite slarvigt för ”Regnbågsjesus” eftersom Jesus har en liten regnbåge på vänstra sidan av bröstet. Texten på bilden ger upphov till frågan vad politikern är rädd för. Stefan Löfvén var rädd att något skulle hända familjen, att något allvarligt skulle drabba Sverige, till exempel på grund av en utökad konflikt i Ukraina.

Maria Larsson är först och främst rädd för att gå över hängbroar och att befinna sig på hög höjd. Därnäst rädd att säga ett förfluget ord i en intervju, som kan bli ett negativt eftermäle. Att man som politiker ständigt är kontrollerad och recenserad tror Maria Larsson hindrar många från att gå in i politiken – något jag bara kan hålla med om.

Den andra återkommande frågan handlar om vilken fråga politikern skulle vilja sätta högst upp på agendan i valrörelsen. Maria Larssons svar: barn och ungas uppväxtvillkor.

Nikodemussamtalen under Almedalsveckan är förbehållna riksdagens partier. Ikväll blir det inget sådant samtal, eftersom Sverigedemokraterna inte tackat ja till sin medverkan. Istället blir det ett kvällssamtal med Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ. Konceptet är detsamma, men samtalet börjar på lite annan tid, kl 21.30.



måndag 30 juni 2014

Löfven om vikten av ett liv utanför politiken

− Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som tar ställning för medmänsklighet och  människors lika värde, sade Stefan Löfvén under gårdagens Nikodemussamtal.


Löfvén utfrågas av Mats Hermansson och Barbro Matzols.
 Foto: Mattias Wahlgren, Visby domkyrkoförsamling

Det var fullsatt i Visby domkyrka när Stefan Löfven klev upp på podiet för att samtala med Mats Hermansson och Barbro Matzols. Jag finner det märkligt att inte lokala partiföreträdare i högre grad tar chansen att lyssna på detta personliga samtal med sin partiledare i fokus, ett samtal av annorlunda slag än de gängse politiker-utfrågningarna. Endast en handfull lokalpolitiker var där ­- men desto fler tillresta intresserade. Jag har aldrig under mina tjugo år som kyrkvärd upplevt att så många dessutom valde att dela bröd och vin vid nattvardsbordet. 

Samtalet handlade mycket om valet: om hur Stefan Löfven förbereder sig, hur han tänker kring en eventuell regeringsbildning, hur han skulle tackla en valförlust. Det var en mycket avspänd och ödmjuk Stefan Löfven som tog sig an de frågorna. För honom är det viktigt att alltid bottna i sig själv, att känna harmoni och att växla politik med familjeliv och umgänge med vänner. Det måste hela tiden finnas ett liv utanför politiken. Och skulle det bli en valförlust, så känner han sig trygg med att veta att han gjort sitt allra bästa – och mer kan man inte göra.

Men när det gäller en regeringsbildning var Stefan Löfven sluten som en mussla. Han har inget ”dreamteam” ens i sin tankevärld. Däremot funderar han på om statsapparaten behöver omorganiseras inom några områden liksom vilka frågor som är de viktigaste på kort sikt och vilka som man kan avvakta lite med. Det Löfven var tydlig på är att han anser det viktigast att få en slagkraftig regering för att inte ge främlingsfientliga krafter något som helst inflytande i riksdagen. 

Stefan Löfven blir gärna den politiker som spräcker blockpolitiken, som han till och med anser vara fördummande! Den fråga som han vill ska prägla valdebatten är att inge våra ungdomar en framtidstro och att motarbeta rasism. Som alltid kom samtalet också in på politikerns egen relation till kyrkan och kyrkopolitiken. Stefan Löfven är stolt över att vara medlem i Svenska Kyrkan, men bekänner sig inte som troende utan som sökande. Han värdesätter kyrkan som bärare av tröst och hopp, inte minst när olyckor inträffar. 

Han välkomnar biskoparnas klimatbrev och att kyrkan så tydligt engagerar sig i denna för världen så avgörande fråga. På frågan om socialdemokraterna ska fortsätta att engagera sig som parti i kyrkopolitiken blir han lite mera svävande. Stefan Löfven vill att socialdemokratiska värderingar ska finnas med där. Han anser att det är viktigt att kyrkopolitikerna aktivt bygger broar till andra religioner. Om partiet fortsätter att vara en del av kyrkopolitiken, så anser han att det är självklart att deras mandat är direkt kopplat till partistyrelsen.

Gårdagskvällens Nikodemussamtal var ett gott exempel på när det blir som bäst: en avslappnad politiker som inte duckar för de personliga frågorna och som förmår vara personlig utan att bli privat.